Johanna & Quinello

Som många kanske inte vet, eller kan tro, är jag hoppryttare i grunden. Jag har ridit en del dressyr på c-ponny men inte så mycket sedan dess. Har dock alltid haft en dressyrsadel och ridit dressyr "på riktigt" för tränare regelbundet.

Just nu blir det väldigt mycket dressyr och för mig gör det absolut inget. Jag har alltid varit en person som letat efter "den" känslan. Den känslan när allt stämmer och man är i samspel med sin häst. Den känslan kan man fånga på många olika sätt, inte bara genom att få ett perfekt språng med en perfekt avsprångspunkt, utan även när man lyckas med den där skänkelvikningen när allt bara flyter. Eller den balanserade förvända galoppen och den ökade traven när man bara flyger fram.

Poängen är att för min del spelar det ingen roll att det inte blir några hopptävlingar på ett tag, så länge som jag får hitta känslan när allt bara stämmer. 

Jag är en person som tycker att det är väldigt viktigt med fram- och avskrittning. Tyvärr tror jag att det är många som slarvar med detta, kanske märks inget på hästen, men jag tror att man kan få ut mer av ridpasset om man ger hästen de där extra minuterna att värma upp musklerna.

Jag tror också att framskrittningen är viktigare på vintern och om hästen kommer direkt från boxen. Då är musklerna kalla eller stela och behöver längre tid på sig för att komma igång. Tar man hästen direkt från hagen på sommaren kan man nog börja trava lite tidigare.

Jag brukar försöka att skritta fram MINST 10 minuter, gärna längre. Vid träning/tävling brukar det bli närmare 20 minuter. Avskrittningen gör jag minst 15 minuter och då gärna i skogen eller åtminstone på annat underlag än det man ridit sitt pass på. Jag tror nämligen att det är bra med varierat underlag för att stärka hästen och öka hållbarheten. Vid träning brukar jag skritta av mycket för hand och går gärna ut från ridhuset eller ridbanan för att byta underlag. Vid hårda pass skrittar vi minst 20 minuter för att arbeta bort eventuella slagg-produkter ur musklerna.

För att öka styrkan hos senor och leder försöker jag ofta att skritta på hårt underlag, då helst asfalt. Under vintermånaderna blir det ofta mycket skritt på just asfalt på gatorna i byn då det kanske är det enda stället som det går att rida på hemma.  



Nello på promenad på asfalt efter avslutat ridpass.

Det finns en uppsjö av olika fodertillskott som man kan ge sina hästar. Just nu känns det som att våra hästar får väldigt mycket extra, men förutom ett vanligt mineralfoder är det andra på rekommendation från veterinär. Jag är egentligen emot att ge en massa extra och speciellt sådant som man egentligen inte vet vad det är bra för och varför man ger det. Jag frågar alltid veterinär vid besök hur hon tycker att hästarna ser ut och om hon tycker att vi ska ändra något i foderstaten. Annars är det bästa att fodra med ögat, har du en häst som är glad och livfull med blank päls och gott hull får den antagligen det mesta den behöver.

---

 

KRAFFT Miner Blå – Lilleman och Mykene äter KRAFFTS mineraler, ca 1 dl/dag.

Loppfrö – Under perioder då det är blött i hagarna (stor risk för att de får i sig sand och jord som kan leda till kolik ) får alla hästar som är hemma (Lilleman och Mykene just nu) 1 dl om dagen. Vi hade tidigare stora problem med sandkolik hos Mykene som varit inne på djursjukhuset flera gånger (många år sedan nu), men peppar, peppar inte sedan vi började med loppfrö.

B-vitaminer – Vid pälsfällning och pälssättning fodrar vi extra med B-vitaminer för att hjälpa till då de annars kan bli lite matta och trötta vid denna tid på året.

Steel Joint – Nello äter Steel Joint som är ett mineralfoder (han äter alltså inga KRAFFT Miner) . Detta tipsade vår veterinär om då han växte mycket och hon menade att detta var ett av de bästa för hästar som växt mycket.

Equistro Kerabol – Nello kommer också snart att börja äta detta tillskott från Equistro för sina hovar. Han har lite dålig kvalitet på hornet som dessutom inte växer riktigt så fort som man önskar,  fick även detta tips från veterinären som menade att det kunde vara bra att prova och se vad som händer.

Som många vet har debatten om hur vi löshoppar unghästar på treårstesten diskuterats relativt mycket under de senaste åren. Debatten tog ny fart under bruksprovet för några veckor sedan där många av hingstarna fick dåliga erfarenheter där det i vissa fall slutade med regelrätta krascher. Givetvis blev hästarna ifråga avvaktande och försiktiga och fick då omdömet "Svårpåverkbar" av AVN.

Efter att ha sett vissa rundor från juniorernas SM-kval igår började jag fundera över det här med att tvunget starta en final eller något som man kvalat till trots att man kanske inte är redo? Varför är det så att man tvunget "måste" starta eftersom att man kvalat. Är inte ekipaget redo är det väl bättre att ta med sig att man faktiskt gjort så fina resultat så att man är berättigad en start i SM - och vara nöjd med det? Istället för att tvunget starta och kanske ge både hästen (och sig själv för den delen) dåligt självförtroende?